Om någon från nätverket Antifascistisk Aktion läser detta. då är du/ni välkomna att höra av er till mig på nedanstående mailadress om ni har vägarna förbi Odenplan och vill slå på någon. Jag ställer frivilligt upp att agera slagpåse åt era, troligtvis vårtfyllda och hivsmittade, nävar.
smiska.afa(snabelA)gmail.comFör att förtydliga för er tröttmössor så ska ni byta ut texten "(snabelA)" mot ett @-tecken.
En av de bästa dokumentärer jag någonsin har sett måste vara Everest: Beyond the limit. Vi får följa sex klättrare på sin strapats upp till toppen, av världen.
Alla sex klättrare har olika förutsättningar: en har astma och ska nå toppen utan syrgas, en är ihopskruvad med bultar och stålplattor efter två MC-olyckor, en opererade bort en njure några veckor innan avresan till Everest, en har amputerat båda sina ben osv. Allt leds av Russell Brice*, en erfaren klättrare/klättringsledare och har över 25 års erfarenhet av Mount Everest.
Under seriens sex avsnitt är det mycket dramatik: några dör eller blir sjuka, några tvingas avbryta halvvägs upp och några med några meter kvar till toppen, vissa vägrar lyda order och ställer till med lite kaos, folk blir lämnade* för att dö upp vid toppen osv.
Jag tycker definitivt att du/ni ska ta er en titt på den här dokumentärserien, som jag skrev ovan, en av de bättre dokumentärer jag någonsin sett.
* Efter att jag sett alla sex avsnitt började jag snoka runt på lite olika klättringssidor och hittade bland annat en väldigt intressant artikel om Russell Brice och hans agerande gällande en klättrare, David Sharp, som höll på att dö. Russells klättrare hittade honom under natten på vägen upp till toppen. Denna artikel tog död på en del av det jag tyckt vart så bra med dokumentären, så jag rekommenderar att innan du läser den här artikeln tar och tittar på dokumentären.
Uppdatering: Tack till herrn som gjorde beskådandet av denna dokumentär möjligt!
Jag blev tipsad av MM om en bok med namnet Iskallt och stenhårt, igår köpte jag den på Pocket Shop och gick hem och satte mig ner och började läsa. Efter sex timmar och lite spring i tvättstugan hade jag plöjt mig igenom de 304 sidorna text boken består av.
Boken handlar om en karl vid namn Rickard Viking Flinga och hans liv som fängelsekund på diverse anstalter i Texas. Hans historia är brutal, rå och ärlig. Det är spännande och avskräckande att läsa om det hårda klimatet bakom galler i USA, gäng som tar första bästa möjlighet att sticka in en trubbig och "hemmagjord" kniv precis under bröstfickan på ens overall, vuxna karlar som vill ha en liten toy-boy i knät med mera.
Som Rickard skriver, alla har ett val och med det valet kommer ansvar, ansvar för sina egna gärningar. Rickard valde att begå det brott han gjorde, ett mord på en karl som antastat hans dotter. Jag kan, då jag inte har någon egen dotter, inte sätta mig in i vredet som han måste känt när han fick reda på att hans dotter
blivit sexuellt ofredad. Men jag kan bara föreställa mig hur man skulle reagera vid en sådan händelse. Jag säger inget om det han gjorde, men att han har mage att kritisera den svenska staten för deras agerande gällande hans överföring till ett svenskt fängelse har jag lite svårt att förstå. Hur det gick för honom med att bli överförd till ett svenskt fängelse tänker jag inte berätta, det får du själv ta reda på genom att läsa boken.
En bra bok om en människas livsöde.
Jag undrar när de som styr det stora landet i väst ska inse att deras vapenlagar kanske inte är de bästa. Sen att det inte enbart handlar om deras vapenlagar utan även till stor del om att finns en del människor med mindre utvecklade hjärnlober är en annan sak.
Nu har det för femtioelfte gången inträffat en "massaker" på en skola i USA. Dn.se och SvD.se med fler skriver om det och det kommer troligtvis dominera nyheterna de kommande dagarna.
Jag tror nog att vi har en hel del människor även i vårt avlånga land som vore kapabla att utföra likande dåd, dock är det inte lika enkelt att få tag på vapen i vårat land som det är i USA. Jag nu ingen expert på området lättillgängliga-vapen-i-samband-med-massmord, men jag vågar satsa en peng på att mycket handlar om just ovanstående.
När vi ändå pratar om brott så kan jag ju berätta att det är precis sådana här saker som rättfärdigar dödsstraff. Tyvärr, när sådana här saker inträffar, så dör ofta förövaren av polisens kulor eller sina egna. Det hade varit bättre om man fick tag på personen/personerna ifråga och började med att mosa kulorna i ett skruvstäd, väldigt väldigt långsamt. Efter det skulle man kunna ta och trycka in lite tandpetare under naglarna på dem för att sedan låta en trubbig kniv skära av bröstvårtorna på dem och så vidare för att slutligen avsluta med att låta en elefant våldta dem så att deras inre tarmar spricker av elefantens erigerade penis.
Fick ett mail från RV idag med lite instruktioner:
1. Gå till www.google.com/maps
2. Klicka på "Get directions"
3. I "Start address" skriver du in "New York, NY"
4. I "End address" skriver du in "Stockholm, Sweden"
5. Klicka på "Get directions"
6. Scrolla ner till punkt 23
Visst har dom humor på Google.com
Jag har ingenting emot att bli gammal och flintis med ett par riktigt riktigt ruffsiga ögonbryn. Du vet ögonbryn som får getterna att bli gröna av avund. Dock känner jag att det är lite för tidigt för att imponera på djurvärlden, därför mådde jag psykiskt dåligt idag när jag kollade mig i spegeln och såg två stycken, säkert fyra cm långa, ögonbryn resa sig likt Kaknästornet.
Så just idag är jag väldigt väldigt glad att jag inte är tjej, jävlar vad ont det gjorde att rycka bort dem. Att noppa ögonbrynen är inte något jag ser fram emot att göra, någonsin. Så har du tur kanske du får se den enda 26-åringen i Sverige med ögonbryn likt en ryamatta gåendes på staden någon dag.
På väg hem från Pendeltåget stannade jag och köpte en negerboll, inte ens sån Delicatoboll utan riktig konditoriboll. Den var stor som en bra kramad snöboll, hårt packat som en riktigt bra isboll och god som två pizzor. Den stod sig hela vägen från Lindquists Konditori hem till mig, riktigt bra!
På pendeltåget (vilket skämt det är att åka pendeltåg) så fick jag sällskap vid min "bänkrad" av en kille, han var runt 25 år gammal och såg ut att vara en ganska så vettig kille. Den bilden ändrades dock ganska så fort då han plockade upp sin mobiltelefon och började skrika, han kanske trodde att han skulle få bättre täckning ju högre han skrek. Efter ett litet tag satte han upp fötterna på sätet mittemot, jag sneglar och tänker att han ska få prata klart innan jag säger något.
Efter 2 min var han färdigpratad, då vänder jag mig mot honom och säger "ursäkta...", precis när jag hunnit säga det så tar en kvinna som ser hand fötter på sätet ton och säger "ta ner fötterna". Det kunde inte ha blivit bättre, den symbios som skapades mellan mig och denna kvinna var total: "ursäkta... ta ner fötterna". Kan det bli bättre? Han sa inte ett ljud men han tog iaf ner fötterna. Efter det vände jag mig om igen och njöt, det kändes nästan som att jag skulle komma i byxorna av välmående.
Både jag och kvinnan steg av vid samma station, jag gick fram till henne och sa "bra gjort!" och fick "det samma" som svar, då kläcker jag ur mig "det sägs ifrån för lite i det här landet" och hon instämmer med ett "ja det gör ju tyvärr det".
Nu är jag lite ledsen att jag inte tog denne kvinnas nummer, jag tror att vi två skulle kunna göra stordåd om vi träffades varje lördag kl. 12 och åkte lite tunnelbana/pendeltåg/buss och lärde folk lite vett. Så du nobla kvinna som idag kl. 15:47 påpekade för en ung man på pendeltåget mot Stockholm att han skulle ta ner fötterna, läser du detta så hör av dig!
Den urabana varianten av pansarvagnar och murbräckor är SL-bussar och barnvagnar. I grund och botten är det inte själva bussen eller barnvagnen det är fel på utan det är människorna som styr dessa som har issues. Vad som driver dem vet jag inte, men jag blir inte klok på dem ibland.
Vi börjar med SL-bussarna och dess chaufförer. Dessa SL-bussar är stora, jag har svårt att tro att det har undgått någon, större än gemen mans Volvo. Vad är det då som jag stör mig på? Om du har körkort och har kört omkring i Stockholm eller dess förorter har du troligtvis någon gång blivit "prejad" och tvingad att stampa på bromsen på grund av en skenande SL-buss. Vi kan ta ett exempel. Du kommer körande längs Enebybergsvägen i 50 km/h, framför dig ser du en röd buss som står stilla vid en busshållplats och har färdriktningsvisarna blinkandes till höger. När du är 15 meter bakom bussen slår den helt plötsligt om färdriktningsvisarna och börjar blinka till vänster, och innan du hinner reagera har chauffören börjat svänga ut i vägen. Vid ett sådant tillfället har du inte många alternativ, antingen så kör du in i detta monster alt. svänger ut i mötande vägbana och blir krossad av den mötande lastbilen, eller så ställer du dig på bromsen och riskerar att drabbas av den grövsta varianten av whiplashskada när du blir påkörd av Hummern som kommer åkandes bakom dig. Vilket alternativ väljer du?
Jag brukar oftast välja alternativ två, jag brukar blunda och hoppas på att jag har en MC-förare bakom mig så att det gör mest ont på honom. Vid två tillfällen har jag faktiskt blivit så upprörd av busschaufförernas beteende så att jag, efter min nära döden upplevelse, trampat på gasen, kört förbi bussen och stannat vid nästa hållplats bara för att stiga ombord på bussen och fråga vad i helvete som gick fel vid tillverkningen av chauffören i fråga.
Vad har vi då kvar? Jo, dessas förbannade föräldrar som är ute och rastar sina skrikande barn. Barnen brukar iofs. inte vara så jobbiga, i den åldern ligger dom mest och sover, däremot vet jag inte om det är så att man som förälder drabbas av storhetsvansinne så fort en liten knodd ploppat ut. Nu har jag inga barn, så egentligen ska jag inte säga något då jag troligtvis kommer att bli den grinigaste föräldern av alla. Jag hoppas däremot att jag kommer att drabbas av lite sunt förnuft och inse att det existerar mer saker än bara min svindyra barnvagn och det skrikande lilla knytet som ligger i barnvagnen.
Har du någonsin reflekterat över de tre mammorna som går i bredd med sina barnvagnar och vägrar att flytta på sig när du kommer cyklandes och tvingar ut dig på gräset (tacka gode gud för mountainbike cyklarna)? Eller så kanske du har gått på Drottningatan i Stockholm en lördag (gud förbjude) och helt plötsligt fått dina hälsenor kapade av en Barnvagn Komfort De Lux, det enda felet du gjorde var att du inte gick tillräckligt fort och blockerade vägen för dessa urbana murbräckor och dess förare. Egentligen så är det kanske inte är barnet i fråga som föräldern bryr sig om, utan den svindyra barnvagnen. I torsdags så drabbades jag av en riktigt vidrig mamma (hennes unge var dessutom mindre vacker). Jag och MM hade placerat oss vid ett bord på Stockholms Glass och Pastahus på Valhallavägen 155, vi satt där och avnjöt våra dyrt inköpta kulor. Då dyker det upp en mamma med sitt barn, i släptåget hade hon en gravid väninna och en stor jävla barnvagn. Jag kan tänka mig att hon tagit med sig sin väninna ut på en så-här-ska-du-bete-dig-när-du-ploppat-ut-ungdjävulen-promenad. Vi sitter vid ett bord, jag med ryggen mot väggen och MM ut mot lokalen, till höger om mig har jag en liten "gång" som är min enda flyktväg ut. Mamman och den gravida parkerar sig vid bordet bredvid, innan jag hunnit reagera så har mamman placerat sin barnvagn i min "flyktväg", utan att säga ett ord. Jag och MM tittar på varandra, det minsta hon kunde ha gjort hade varit att säga något i stil med "är det ok att jag ställer vagnen här medans ni äter, jag flyttar på den när ni ska gå". Tro du att hon gjorde det? Nej, det är klart att hon inte gjorde det. När det 15 minuter senare var dags för oss att gå så var JAG tvungen att putta undan barnvagnen (barnet låg inte i, då hade jag frågat om det var ok att jag flyttade på vagnen) för att komma ut. Hon satt ca: 2 decimeter från murbräckan, såg säkerligen att vi var på väg att gå, men hon sa inte ett ljud. När hon såg att jag var tvungen att flytta på vagnen kunde hon ha sagt "oj, ursäkta" eller något liknande, men nej det gjorde hon inte. Just nu är jag så arg på mig själv att jag inte sa till henne att hennes unge var ful och att hon borde lära sig lite vett och etikett.
Från och med idag så tänker jag inte ta hänsyn till mammor/pappor med barnvagnar, vill dom köra på mig och knäcka mina knäskålar så tänker jag låta dem göra det, förhoppningsvis får dom sig en tankeställare när jag ligger där och vrider mig av smärta. Det enda jag kan glädja mig åt i denna stund är att hon, mamman, från i torsdags är så bitter över att hon inte lyckats gå ner de 20 kg hon la på sig under graviditeten.
Idag fick jag kontakt med en kille som behövde folk till ett jobb utomlands nu i sommar. Då jag tidigare skrev att det var korkat att åka ifrån Sverige under sommaren borde jag kanske inte ens tänka tanken på att ta det här jobbet. Dock står jag fast vid att det ÄR korkat att åka utomlands för att sola och bada under sommaren. Nu handlar det däremot om jobb...
Så vad handlar detta jobb om? Jo det ska jag berätta... Det ska byggas några timmerhus nere i Irak. Irak av alla hålor kanske inte är det mest exotiska, däremot tror jag att det kan bli en riktigt kul upplevelse. Det är i norra delarna av Irak, en timme utanför Arbil, så det blir väl dock inte allt för mycket action. Men men, en AK4 borde man kunna skymta.
Ingenting är bestämt ännu, ska kollla upp det lite mer noggrant.
Idag har jag kommit fram till att jag inte kan tänka mig att bo någon annanstans än inne i city eller i någon av följande fyra närförorter:
Danderyd, Täby, Waxholm eller möjligtvis Vallentuna.
Vallentuna och Waxholm blir nog endast aktuellt vid införskaffning av barn. Sen att jag aldrig kommer att ha råd att bo i någon av ovanstående kommuner är en helt annan femma.
Skulle jag tvingas bosätta mig i någon annan förort till Stockholm så flyttar jag hellre till en liten håla mitt ute i skogen.
