Pansarvagnar och murbräckor

Den urabana varianten av pansarvagnar och murbräckor är SL-bussar och barnvagnar. I grund och botten är det inte själva bussen eller barnvagnen det är fel på utan det är människorna som styr dessa som har issues. Vad som driver dem vet jag inte, men jag blir inte klok på dem ibland.

Vi börjar med SL-bussarna och dess chaufförer. Dessa SL-bussar är stora, jag har svårt att tro att det har undgått någon, större än gemen mans Volvo. Vad är det då som jag stör mig på? Om du har körkort och har kört omkring i Stockholm eller dess förorter har du troligtvis någon gång blivit "prejad" och tvingad att stampa på bromsen på grund av en skenande SL-buss. Vi kan ta ett exempel. Du kommer körande längs Enebybergsvägen i 50 km/h, framför dig ser du en röd buss som står stilla vid en busshållplats och har färdriktningsvisarna blinkandes till höger. När du är 15 meter bakom bussen slår den helt plötsligt om färdriktningsvisarna och börjar blinka till vänster, och innan du hinner reagera har chauffören börjat svänga ut i vägen. Vid ett sådant tillfället har du inte många alternativ, antingen så kör du in i detta monster alt. svänger ut i mötande vägbana och blir krossad av den mötande lastbilen, eller så ställer du dig på bromsen och riskerar att drabbas av den grövsta varianten av whiplashskada när du blir påkörd av Hummern som kommer åkandes bakom dig. Vilket alternativ väljer du?

Jag brukar oftast välja alternativ två, jag brukar blunda och hoppas på att jag har en MC-förare bakom mig så att det gör mest ont på honom. Vid två tillfällen har jag faktiskt blivit så upprörd av busschaufförernas beteende så att jag, efter min nära döden upplevelse, trampat på gasen, kört förbi bussen och stannat vid nästa hållplats bara för att stiga ombord på bussen och fråga vad i helvete som gick fel vid tillverkningen av chauffören i fråga.

Vad har vi då kvar? Jo, dessas förbannade föräldrar som är ute och rastar sina skrikande barn. Barnen brukar iofs. inte vara så jobbiga, i den åldern ligger dom mest och sover, däremot vet jag inte om det är så att man som förälder drabbas av storhetsvansinne så fort en liten knodd ploppat ut. Nu har jag inga barn, så egentligen ska jag inte säga något då jag troligtvis kommer att bli den grinigaste föräldern av alla. Jag hoppas däremot att jag kommer att drabbas av lite sunt förnuft och inse att det existerar mer saker än bara min svindyra barnvagn och det skrikande lilla knytet som ligger i barnvagnen.

Har du någonsin reflekterat över de tre mammorna som går i bredd med sina barnvagnar och vägrar att flytta på sig när du kommer cyklandes och tvingar ut dig på gräset (tacka gode gud för mountainbike cyklarna)? Eller så kanske du har gått på Drottningatan i Stockholm en lördag (gud förbjude) och helt plötsligt fått dina hälsenor kapade av en Barnvagn Komfort De Lux, det enda felet du gjorde var att du inte gick tillräckligt fort och blockerade vägen för dessa urbana murbräckor och dess förare. Egentligen så är det kanske inte är barnet i fråga som föräldern bryr sig om, utan den svindyra barnvagnen. I torsdags så drabbades jag av en riktigt vidrig mamma (hennes unge var dessutom mindre vacker). Jag och MM hade placerat oss vid ett bord på Stockholms Glass och Pastahus på Valhallavägen 155, vi satt där och avnjöt våra dyrt inköpta kulor. Då dyker det upp en mamma med sitt barn, i släptåget hade hon en gravid väninna och en stor jävla barnvagn. Jag kan tänka mig att hon tagit med sig sin väninna ut på en så-här-ska-du-bete-dig-när-du-ploppat-ut-ungdjävulen-promenad. Vi sitter vid ett bord, jag med ryggen mot väggen och MM ut mot lokalen, till höger om mig har jag en liten "gång" som är min enda flyktväg ut. Mamman och den gravida parkerar sig vid bordet bredvid, innan jag hunnit reagera så har mamman placerat sin barnvagn i min "flyktväg", utan att säga ett ord. Jag och MM tittar på varandra, det minsta hon kunde ha gjort hade varit att säga något i stil med "är det ok att jag ställer vagnen här medans ni äter, jag flyttar på den när ni ska gå". Tro du att hon gjorde det? Nej, det är klart att hon inte gjorde det. När det 15 minuter senare var dags för oss att gå så var JAG tvungen att putta undan barnvagnen (barnet låg inte i, då hade jag frågat om det var ok att jag flyttade på vagnen) för att komma ut. Hon satt ca: 2 decimeter från murbräckan, såg säkerligen att vi var på väg att gå, men hon sa inte ett ljud. När hon såg att jag var tvungen att flytta på vagnen kunde hon ha sagt "oj, ursäkta" eller något liknande, men nej det gjorde hon inte. Just nu är jag så arg på mig själv att jag inte sa till henne att hennes unge var ful och att hon borde lära sig lite vett och etikett.

Från och med idag så tänker jag inte ta hänsyn till mammor/pappor med barnvagnar, vill dom köra på mig och knäcka mina knäskålar så tänker jag låta dem göra det, förhoppningsvis får dom sig en tankeställare när jag ligger där och vrider mig av smärta. Det enda jag kan glädja mig åt i denna stund är att hon, mamman, från i torsdags är så bitter över att hon inte lyckats gå ner de 20 kg hon la på sig under graviditeten.