Hostattack

Då var det återigen dags för en liten irritationsförlösning på SL (kan man använda sig av ordet irritationsförlösning? Jag har aldrig hört det, men det får duga idag).

Jag cyklade till Tekniska, parkerade cykeln vid min favorit "här-blir-den-inte-snodd/vandaliserad"-plats. Gick ner till Pressbyrån och stötte på en jävligt bitter tjej i kassan, då jag själv är lite bitter så tyckte jag mest att det var ganska så underhållande att hon vart förbannad när jag inte lyckades uttala ordet croissant på ett sätt som hon tyckte passade. Utöver min croissant så köpte jag en bussremsa, det köpet var på väg att gå i stöpet då kassörskan inte förstod det ordet heller. Jag vet inte om det var jag som talade otydligt, men efter tredje försöket fick jag min remsa. 169 kronor fattigare gick jag till stämpelmannen som satt där i sin lucka och pratade i telefon. Karln stämplade helt galet, eller han stämplade rätt, men stämpeln var daterat till kl. 16:15, vilket i sin tur skulle innebära att jag skulle bli tvungen att förklara för den kommande busschauffören att jag inte åkte kl. 16:15 utan 18:30 och att stämpeln fortfarande är giltig. Jag orkade dock inte bry mig.

Rulltrappsresan gick över förväntan och jag anlände nere på perrongen utan att vara mer bitter än normalt. Den informativa skylten visade att tåget skulle anlända om 2 min vilket kändes ganska så bra, precis lagom med tid för att jag skulle hinna släpa mina fötter till min favoritplats där jag tycker att det känns extra bra att kliva på tåget ifrån. Tåget kom rullandes, dörrarna öppnades och jag ser till min stora förskräckning en barnvagn med tillhörande barnvagn. Jag frös till av chock och innan jag visste ordet av var dörrarna på väg att stängas, så jag klämde mig förbi barnvagnen och dess härskare och satte mig på, vad jag trodde var, ett behörigt avstånd.

Tåget hann inte rulla många meter innan ungen började att skrika. Skrika och skrika, skrika och skrika, det ville aldrig ta slut. Jag hoppades på att mamman skulle plocka fram en napp eller bröstvårta, tennisboll eller något annat passande och täppa till truten på ungen. Efter ett tag insåg jag att jag kunde drömma vidare, ett mirakel skulle hinna inträffa innan hon skulle göra något sådant. Det där förbannade, sprattlande köttstycket vägrade att hålla tyst. Jag vred upp volymen på min iPod men det hjälpte föga. Då det troligtvis hade uppfattats som väldigt otrevligt om jag gått fram och bett henne tysta barnet så valde jag att sitta kvar. En "bebis" (runt 2:år) har väl rätt att skrika, antar att dom är lite som en katt, svåra att få att lyda order. Men det finns gränser.

Nästa gång något liknande inträffar tänkte jag resa mig upp, ställa mig bredvid barnvagnen och börja hosta likt en bananfluga som precis mött sin överman. Det kanske bara är någonting jag inbillar mig, men jag har fått för mig att mammor/pappor med småbarn är livrädda för hostande människor. Tänk vad hemskt det vore om lille Bertil, 2 år, skulle drabbas av kikhosta eller vinterkräksjukan på grund av att en slemmig snubbe i 25-30 års åldern råkade hosta ut 3000 miljarder "jag-vill-bara-få-tyst-på-djävulens-son"-baciller. Nä, just det! Ta med dig en extra napp eller en extra bröstvårta nästa gång så kanske ditt barn slipper drabbas av denna läskiga typ som helt oannonserat drabbas av hostattacker.

Kollektivtrafiken är ett socialistiskt påhitt, jag måste sluta åka kollektivt, folk kan se mig. Fan, det är ju så att man skämmas.

En sak till: mycket riktigt vart jag tvungen att förklarar för busschauffören att jag inte suttit på en parkbänk och ätit snorkråkor i två timmar innan jag valde att hoppa på bussen. Ställ om stämpeln!