Familjeförhållanden

God kväll, somnade vid 22-tiden men vaknade för 40 min sedan och nu kan jag inte somna om, så om jag skriver om det jag funderar på så kanske jag kan somna om igen.

Sitter som sagt här och funderar lite, egentligen borde jag inte skriva det här på den här sidan då det trots allt är några stycken som faktiskt känner mig som läser detta. Men å andra sidan så orkar jag inte bry mig om det, den här "bloggen" får helt enkelt bli en sida där jag blottar mig lite ibland, både på gott och på ont.

Jag tycker inte allt för mycket synd om mig gällande mina familjeförhållanden för det finns dom som har det 20 resor värre, eller jo det kanske jag gör trots allt när det kommer till kritan, men i Sverige så räknas det väl oftast som ett tecken på svaghet att sitta och tycka synd om sig själv. Tänk om alla familjer bara kunde hålla ihop och njuta av livet tillsammans istället för att bråka och ha sig. Jag är nog ganska så speciell ibland, eller "egen" kanske är ett bättre ord. Jag är ganska principfast och egotrippad, tyvärr. Jag säger vad jag tycker även om det titt som tätt resulterar i att jag hamnar i konflikt med någon. Om en människa inte vill ha med mig att göra funkar jag oftast så att jag orkar inte tjata på den personen att han/hon ska umgås med mig, varför ska jag umgås med någon som inte vill umgås med mig? Ibland håller jag dock tyst, det är när jag är less på saker och ting i mitt liv, då lyssnar jag på musik och skriver saker och ting. Musik har de senaste åren blivit väldigt viktigt för mig, det finns musik för alla humör, mycket musik lyssnar jag på både när jag är arg och när jag är glad, ta Korn som ett exempel, är jag glad lyssnar jag på den musikaliska delen av deras låtar, men är jag arg så är det mest texterna jag fokuserar på. Nu är jag på sådant humör att Radioheads låt Creep varvas med Korns Good God, Coming Undone, Hollow Life, Freak On a Leash med fler, textversionen av mitt humör.

Egentligen har jag alla förutsättningar för att ha ett rikt familjeliv, jag har troligtvis Sveriges största släkt. Jag har fem syskon varav två är halvbröder från min mors sida och tre är halvsystrar från min fars sida, jag har ett tiotal syskonbarn, jag vet inte hur många kusiner jag har men det är en satans massa kusiner som springer runt där ute i Sverige, pysslingar och sysslingar och allt vad det nu är vågar jag inte ens tänka på. Dock är både min mor och far döda och det skiljer 17 år mellan mig och mitt yngsta syskon vilket har resulterat i att jag har inte någon direkt "syskonrelation" med någon av dem.

För att vara helt ärlig har jag bara en relation till ett av mina syskon, en av mina bröder. Men den relationen är jävligt frostig för tillfället och jag ser inte direkt ljuset i tunneln på det "problemet".

Om vi börjar med mina tre systrar. En av dem har jag inte träffat sen jag var 9 år, de andra två träffade jag senast när jag tog studenten och då hade jag inte träffat dem på säkert 6-7 år. Men idag tog jag faktiskt och ringde en av dem, mer om det senare.

När det kommer till mina bröder så har jag inte pratat med min äldsta bror på, ganska exakt på dagen, 4 år sedan, det var i samband med att min mor blev sjuk. Då när vi pratade sa jag åt honom att om jag träffade honom igen skulle jag slå ihjäl honom om jag stötte på honom, den dagen och följande år så hade jag troligtvis gjort det om jag träffat honom. Han är (var?) alkoholist och har varit det under större delen av min uppväxt, jag vet inte riktigt hur många gånger han "hotat" mig och sagt åt mig att passa mig i samband med att han varit full. Han är en faktiskt en väldigt skön snubbe när han är nykter, duktig på det mesta han tar sig för, men hur ofta är/var han nykter?! Han lyckades inte ens hålla sig nykter när han skulle ta sig till vår mors begravning, han drack och härjade på tåget upp till Norrland (där begravningen ägde rum), det resulterade i att tåget blev stående på en perrong i väntan på att polisen skulle dyka upp, när dom väl gjorde det plockade dom av honom av tåget och höll honom i förvar några dagar. Så han missade mammas begravning, på ett sätt var det tur för jag hade troligtvis ställt till en scen och ordnat ett till dödsfall om han dykt upp där onykter.

Pratar jag med människor så säger jag oftast inte att jag har flera syskon utan jag refererar oftast till "min bror", denne bror är min yngsta bror och han är "bara" 17 år äldre än mig. Vi har egentligen inte haft någon kontakt under min uppväxt, han kom förbi hemma hos mig och mamma och åt lite då och då. Men på den tiden var jag tonåring och han runt 30, så vi hade inte någonting gemensamt och umgicks helt enkelt inte på den tiden. Vi började få "kontakt" när mamma vart sjuk, det var i början på 2000-talet. Samma år som vår mamma gick bort började jag jobba med honom, vilket jag är evigt tacksam över att han lärde mig ett nytt yrke. Men det har mest stannat vid en jobbrelation, vi umgås sällan, om inte aldrig, på fritiden och om vi pratar i telefon så pratar vi jobb. Och för drygt två månader sedan så rök vi ihop ordentligt vilket resulterat i att vi endast jobbat ihop drygt en vecka sedan dess, och under dessa dagar har vi inte sagt många ord. Han sa saker till mig som fick mig att dels tänka efter, dels bli ledsen och arg, och samtidigt bli mer reserverad gentemot honom. Han jämförde mig dels med vår alkoholiserade bror, han sa till och med att jag var värre än honom till sättet. Är jag värre än en alkoholist till sättet så förstår jag inte att jag har några vänner över huvud taget?! Att han jämförde mig med en alkoholist kommer jag nog aldrig att släppa, det kommer alltid att finnas i bakhuvudet när jag pratar med honom, det sårade mig faktiskt oerhört mycket, så till den milda grad att jag egentligen inte har någon större lust att träffa karln över huvud taget. Morgondagen lär bli intressant, vi ska jobba ihop och risken finns att det blir handgemäng oss emellan, jag har nämligen en specifik sak jag ska ta upp med honom...

Nu har jag tappat bort mig själv i det jag skriver, har inte riktigt koll på ordningen på saker och ting. Jag hoppar lite fram och tillbaka nu, men det får ni stå ut med.

Idag söndag var jag och träffade min bror på staden en snabbis, det handlade varken om jobb eller om att vi skulle försöka umgås som "normala" bröder. Hans dotter A var på besök, och henne har jag inte träffat på 4-5 år. Jag visste att dom var ute och flanerade på stadens gator och bestämde att det vore kul att träffa A igen. Shit vad tiden går fort, hon har hunnit bli 14 år. Nu satt hon där med lite smink i ansiktet och var lite småskönt dryg som bara en tonåring kan vara. Jag orkade dock inte stanna mer än 45 min då min bror och hans två vänner som också var där var duktigt osköna dagen till ära, men det var kul att träffa A igen. Så imorgon ska jag fråga honom hur fan han tänker när han är så jävla oskön när hon är närvarande, någon jävla social tankeförmåga måste ju karln ha. Oj oj oj, jag vet inte riktigt om jag ska ta upp det på morgonen eller om jag ska vänta tills eftermiddagen, risken för ett verbalt slagsmål är iaf överhängande. Kanske borde jag vara tyst och inte säga något, men varför ska jag inte säga vad jag tycker?

Det spelar egentligen ingen roll om det är en flickvän eller någon av mina närmaste vänner, någon "vuxen" jag har bra kontakt med eller en psykolog, jag pratar inte om sådant här med någon. Varför vet jag inte, jag kanske inte tycker att folk ska behöva sitta och lyssna på all skit jag har inom mig. Jag har provat att gå till en psykolog en gång, det gjorde jag för några år sedan i samband med att mamma gick bort, men det gav mig inte så mycket, jag vart mest irriterad på kvinnan som satt och kom med en massa antaganden. Jag ser inget som helst fel i att gå till en psykolog, alla har vi saker som vi måste få ur oss, men jag vet inte varför jag har så svårt för att prata om vissa saker. Skriva är enkelt, då får man ur sig allt utan att få en massa frågor. Nu skriver jag det här "offentligt", vilket är sjukt läskigt. Du som orkat läsa ända ner hit kanske tycker att jag är ett fall för psykiatrin, det kanske jag är, men jag orkar inte bry mig, jag är av någon jävligt märklig anledning den jag är. Det kanske är just det som är problemet, att jag inte orkar bry mig, egotrippad som jag ibland är. Om det låter lite som att jag inte tycker att mina vänner är "värda" att prata med om saker och ting så vill jag bara förtydliga att så är absolut INTE fallet. Jag är oerhört glad över att jag har de vänner jag har, jag vet långt ifrån allt om dem, de säkert en del saker som hänt dem som är 20 resor värre än saker jag varit med om, men de flesta kommer kommer från bra familjeförhållanden och har rätsida på sina liv vilket får "pushar" mig att vilja vara lika "bra" som dem, istället för att bli alkoholist eller hamna i finkan som en del i min släkt gjort vill jag leva ett normalt och bra liv.

Hmm, med tanke på att det här inlägget skulle ta upp ett 10-tal sidor i en pocketbok borde jag kanske ska börja leta efter en hyresrätt och sälja min lägenhet så att jag har råd att sitta hemma i ett halvår och skriva en bok om mitt, egentligen väldigt ointressanta, liv. Kan jag fylla tio pocketsidor med text på 30 min borde jag nog, om jag jag går in på detaljer, fylla 200 sidor på ett par dagar. Den kanske skulle heta något i stil med: "En vanlig snubbes tråkiga 26 första år i detalj".

Ja just det, jag skulle ju åter komma till att jag ringde min ena syster, men det får bli en annan gång.

Fan, jag skyller allt på den där jävla Vikingkebaben, det var den som fick mig att bli arg, imorgon kommer jag säkert ha ångest över det jag skrivit nu, så nu släcker jag ner för ikväll så jag inte kläcker ur mig ännu mer skit.

Är det synd om mig? Nej egentligen är det inte ett dugg jävla synd om mig, jag har otroligt fina vänner, bor bra och har ett bra jobb, men alla har vi våra dåliga dagar. Så det är bara att jag tar tag i mina problem och håller käften. Jag ska börja imorgon med att berätta för min bror vilken jävla idiot han är ibland.

Sov gott!