Arbetsmoral

Idag fick jag ett SMS där en person syftade på att det var synd om mig som var "tvungen" att jobba över idag samt jobba imorgon och eventuellt söndag. Varför är det synd om mig bara för att jag jobbar? Det är inte alla som har jobb, så jag tycker att jag ska vara tacksam och glad över att jag har ett jobb. Det är iofs också fel att uttrycka mig så. Av dom som är arbetslösa så är jag ganska så övertygad om att minst 70% av dem skulle kunna få ett jobb om dom bara var villiga att jobba som t. ex. städare, på McD eller i spärrarna på tunnelbanan. Men det är dom inte.

Vi har dels dessa akademiker som gnäller på att dom inte får jobb som rymdtekniker eller bilingenjör, VD på en bank eller statsminister, eller vad det nu kan vara, direkt efter att dom blivit klara med sin utbildning. Visst, du har möjligtvis en väldigt väldigt bra utbildning i ditt bagage, men tills det finns någon ledig post inom yrkeslivet som du inriktat dina studier på kanske du får ta och anpassa dig, och jobba på Statoil, ICA, McD eller vad fan det nu kan vara tills du får en plats på den där banken. Sen har vi alla lata sossedrägg (grov generalisering) som ligger hemma på soffan och runkar och bara vill ha och ha, men inget göra, dom ska vi inte ens tala om. Nu har jag ett jobb, men om jag nu var tvungen så är jag helt övertygad om att jag, trots att jag är outbildad, skulle kunna skaffa minst två jobb på en dag om jag bara ansträngde mig lite. Det skulle säkerligen inte handla om ett allt för välbetalt sådant, inte heller något yrke med "status", men det skulle iaf vara ett jobb.

Tillbaka till det jag började skriva om, att det var "synd" om mig som var tvungen att jobba över och kanske nu i helgen. Det är ju inte synd om mig, ju mer jag jobbar, desto mer tjänar jag. Idag började jag jobba kl. 07:00 och gick hem kl. 20:06, det är fyra extra timmar gånger X-antal kronor, så nu kan jag dricka ännu fler öl den här helgen. De flesta, antar jag, får någon sorts övertidsersättning om de är tvungna att jobba över. Antingen i form av pengar, flextid, komptid eller en eller två veckors extra semester per år. Jag hade under mina första 3,5 år som arbetare inget av ovanstående, men jag jobbade en hel del övertid trots det.Varför gjorde jag det kan man ju fråga sig? Dels för att jag tyckte att mitt jobb var ganska så roligt, dels för att jag ville visa framfötterna och på så sätt kunna förhandla om en bättre lön och dels för att jag kände en viss lojalitet mot min arbetsgivare och var det något som var tvunget att fixas så var det bara att göra det. Självklart tycker jag då och då att det suger att jobba över, men synd om mig vet jag inte om det är.

Hade jag lyckats leta reda på två duktiga snickare från något östblocksland hade jag anställt dem direkt. Vi kan ta polacker som ett exempel, de flesta polska snickare jag har stött på har inte hållit någon vidare klass på jobben dom gjort, men jävlar vad dom jobbar. Dom gnäller inte bara för att dom jobbar 12 timmar om dagen, man kan säga åt dem att bära upp fem ton gips till en lägenhet som ligger fyra våningar upp i en fastighet utan hiss, för att sedan säga åt dem att bära ner skiten igen. Dom gör det utan att gnälla, sen att dom kanske innerst inne vill skjuta en är en annan femma. Svenskar är så läskigt bekväma av sig.

Nej nu har jag skrivit så mycket svammel så att jag själv tappat tråden....

... Men hade jag haft råd att ligga hemma och äta melon och kolla på DVD:s hela dagarna så hade jag säkerligen varit den första som tog chansen. Men då ska det inte vara pengar från vårt lands välfärdssystem jag lever på, utan mina egna pengar, vare sig det handlar om pengar jag jobbat ihop eller vunnit tack vare sju rätt på lotto.