14 år igen, denna gång som flicka

Igår hände något väldigt spännande, jag färdades tillbaka i tiden. 12 år tillbaka i tiden för att vara exakt.

Jag stod där och kände hur hjärtat bultade snabbare och snabbare, benen började darra och min hjärna visste inte riktigt hur den skulle hantera situationen. Skulle jag sträcka mig fram, eller skulle jag vara återhållsam och hålla mig på min kant? När jag stod där funderade hjärnan fram och tillbaka, jag hade bara ca: 30 sekunder på mig att fatta ett beslut...

... Sekunderna tickade och pang sa det, jag hade förvandlats till en 14-årig flicka som hade ben gjorda av spaghetti som bara ville vika sig, jag skrek och började sträcka mig fram mot min idol. Jag var så nära honom, Chester Bennington, han stod där och lyste upp hela arenan, hans röst trollband mig när han gått ut i publikhavet och framförde Crawling. När jag var bara någon meter ifrån honom kände jag hur knäna började darra och jag insåg ganska fort att om jag lyckades nudda honom så skulle jag svimma. Vakterna skulle vara tvungna att lyfta upp mig över kravallstaketet och bära ut mig till närmaste sjukvårdare. Då jag inte vet om man efter en sådan incident får återgå till konserten eller är i sjukvårdarnas händer den återstående tiden valde jag att dra mig tillbaka. Idag har jag lite blandade känslor i kroppen, jag mår lite dåligt över att jag inte gjorde som den 14-åriga tösen inom mig ville att jag skulle göra. Samtidigt är jag glad att jag inte gjorde det då begreppet "jag ska ALDRIG tvätta handen som jag rörde honom med" verkligen hade uppfyllts. Hur skulle det se ut när jag om 15 år ska på arbetsintervju och min högra hand sträcks fram och är helt svart eftersom jag inte tvättat den på 15 år?

Det var en konsert som gav mig rysningar av välmående, ståpäls av beundran och ren och skär jävla glädje. Crawling lyfts av att Chester hoppar ner från scen och tränger sig ut, dock mellan två kravallstaket, i publiken. En "aukustisk" (piano) version av Pushing Me Away är så bedårande vacker att till och med tjockisen Göran Persson hade njutit. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men Chesters intensitet på scen gör att jag får prestationsångest. Nu låter det säkert som att jag avgudar Chester, vilket jag iofs gör, men den karln utgör 60% av deras spelning, Mike Shinoda 30% och resterande bandmedlemmar 10%. Jag skulle kunna skriva att Dave Farrell stod där och spelade på sin bas men inte mycket mer, Rob Bourdon hade en felfri kväll bakom trummorna, Joe Hahn stod där upp bakom sina turntables och snurrade lite skivor iklädd en tee från WeSC (tufft att han tagit på sig en "svensk" tee) och att Brad Delson förevigade kvällen med ett av de coolaste utseende Sverige skådat på bra länge. Men faktum är att det är Chester och Mike som drar det tunga lasset, det går helt enkelt inte att komma ifrån.

Tidigare uttryckte jag min oro för att dom bara skulle bjuda på en massa nya låtar, den oron besannades inte. Självklart spelade dom lite nytt material, men det var helt klart överkomligt. Under en av deras låtar uttryckte jag dock mitt missnöje, jag hojtade med en ganska hög röst att det var jävligt dåligt, men dom ignorerade mig totalt och fortsatte att spela. Hade inte vakterna lagt beslag på min mini-megafon hade dom kanske brytt sig lite mer. Ja ja, skit samma. Det kändes som att låtar som Bleed It Out och Given Up varit med ett tag, Globen gillade dem, så även jag.

Om du inte redan fattat det så är det spelningen i Globen med Linkin Park jag pratar om...