En levande "Shrek"

Igår hade Smashing Pumpkins spelning på Cirkus, det är inte ett band jag har haft allt för stor koll på. Mycket mer än att det är ett band från Chicago som återförenades förra året (tror jag att det var) och att jag kan texterna till några av deras "hits" vet/visste jag inte om dem, lite rock över det hela.

När jag fyllde år fick jag en biljett till konserten av UT, igår begav vi oss således ut till Djurgården och Cirkus. Till att börja med måste jag berätta att chilinötterna som dom serverade för 25:- glaset på Restaurang Lejonbacken smakade bajs. Ja, jag vet hur bajs smakar, som 1 åring hade jag tydligen lyckats med konststycket att slita av mig blöjan och viftat runt den så hela jag och rummet var täckt i det.

Åter till själva konserten. Jag hade aldrig tidigare varit på Cirkus så när jag klev in innanför deras portar blev jag glad, en liten och gemytlig konsertlokal. Den glädjen vart dock väldigt kortvarig. Hur fan kan man, i en liten lokal, placera scenen i punghöjd? Om du inte är över 190 cm lång eller lyckas placera dig bakom ett bakom ett sällskap med kortväxta människor så ser du inte mycket mer än mjällflagorna på tröjan hos personen framför dig. Vi stod i mitten och såg inte ett dyft. Jag ledsnade efter två låtar, vi lämnade ståplats och satte oss i trappan på en av de övre läktarna. Därifrån såg, åtminstone jag, en halvdöd tjej och en död levande kopia av en påtänd Shrek, eller var det möjligtvis Britney Spears som bytt kön?

Det första jag frågar mig själv är hur det kommer sig att dom återförenades, jag tror inte att det var tack vare deras kärlek till musiken utan snarare på grund av att dom helt enkelt hade knarkat upp sina pengar. Sångaren Billy Corgan var klädd i något som kunde liknas vid Pippi Långstrumpstrumpor, ett par skitfula skor och lite annat. Han måste varit påtänd när han satte på sig dom kläderna. Alla i bandet hade förvisso likadana strumpor, men det hade inte funkat om det så varit Pippi Långstrump själv som burit dem. Under i stort sett första halvan av konserten rörde sig Billy Corgan inom en radie på 50 cm, ett tag trodde jag nästan att han hade tappat känseln i sina ben och på grund av det valde att inte försöka röra på benen. Efter några låtar fick han dock tillbaka känseln och rörde sig då inom en radie på 150 cm. Basisten i bandet däremot, jag skulle inte bli förvånad om hon fortfarande står kvar där på scenen och ser allmänt uttråkad ut. Hon var säkert jävligt bra på att lira bas, men om jag utgår från hennes scenspråk så ville hon bara hem.

Låt mig komma tillbaka till valet av sittplats. Låt er inte luras, valet att lämna ståplats och sätta sig ner var inte bara guld och gröna skogar. Efter ha suttit ner under två låtar så nickade jag till, bokstavligt talat. Jag hade verkligen behövt stå kvar där nere på ståplats, jag höll på att somna - mitt under en konsert med en ljudnivå på 159 decibel. Det var så dåligt. Vips vad det var så började dom spela Bullet With Butterfly Wings, då vaknade jag till en aning. Den låten framförde dom faktiskt riktigt riktigt bra, det visade sig även under den låten att Billy Corgan har potential för att bli en riktigt bra sångare i ett argt, riktigt argt, band. Under låten bjöd han på några "skrik" som fick mig att vakna till och verkligen uppskatta konserten för några sekunder. Efter Bullet With Butterfly Wings var det så återigen dags för en tristess på hög nivå. Hade det inte varit för att jag fått biljetten i födelsedagspresent så hade jag rest mig upp, gått ut från lokalen, svurit och sedan cyklat hem.

Stundtals fick jag känslan av att karln inte fick plinka på sin gitarr lika mycket som han hade velat som litet barn. Gitarrsolon avlöste varandra under flertalet låtar, det var inte direkt några Metallica-riff som han försökte sig på. Det var bara långtråkigt.

Nu ska jag sluta vara så negativ, en handfull låtar var riktigt bra: Disarm och Tonight Tonight, ovan nämnda Bullet With Butterfly Wings och ytterligare två, möjligtvis tre låtar, vilka jag inte kan namnet på, får godkänt.

Summan av kardemumman lyder: Riktigt dålig konsert och ännu sämre chilinötter, ett band som borde nöjt sig med den karriär dom avslutade år 2000 och en konsertlokal med ståplatser som inte lämpar sig för kreatur under 190 cm i mankhöjd.

Nu är det bara Chris Cornell (Globens Annex 27:e augusti) som kan rädda den här månaden från musikalisk misär.